Språk vs dialekt: vad är skillnaden?

"Ett språk är en dialekt med en armé och flotta." — Språkvetaren Max Weinreich

Du vet förstås vad ett språk är, men du kanske är lite förvirrad över hur ett språk skiljer sig från en dialekt.

Grundtanken är att ett språk avser ett kommunikationssystem med sin egen unika grammatik och ordförråd, som ofta erkänns som en distinkt kulturell eller nationell identitet. En dialekt är däremot en variant av ett språk som talas i en specifik region eller av en viss social grupp. Den skiljer sig främst i uttal, ordförråd och grammatik, men är fortfarande ömsesidigt förståelig med det dominerande språket i området.

Okej, med det sagt, läs vidare för tre huvudsakliga skillnader mellan ett språk och en dialekt, och lär dig också hur en dialekt skiljer sig från en accent.

De största skillnaderna mellan språk och dialekter

Jag kommer att vara rak: även om vi har definierat skillnaderna ovan finns det ingen vedertagen definition av gränsen mellan språk och dialekt. Båda är kommunikationssystem som används av modersmålstalare och vart och ett kan betraktas som ett fullvärdigt språk.

Det är frestande att hoppa till tydliga jämförelser, men inom lingvistiken är vissa begrepp inte lika raka som vi vill att de ska vara.

1. Språk har ett land, medan dialekter är regionala

"Språk" definieras av Merriam-Webster som "orden, deras uttal och de metoder att kombinera dem som används och förstås av en gemenskap."

"Dialekt" definieras å andra sidan som "en regional variant av ett språk som utmärks av särskiljande drag i ordförråd, grammatik och uttal."

Du kanske har märkt att det inte är stor skillnad mellan dessa definitioner. Men det påpekas alltid att språk är nationella, medan dialekter sägs vara regionala och ofta talas av ett mindre antal personer.

Varje land har minst ett officiellt språk som används i officiella dokument och statliga verksamheter.

Medan de flesta slutar där kan vi gå lite djupare – det vill säga, vi kan vara mer lingvistiskt korrekta.

En dialekt blir ett språk genom dekret eller förordning – staten ger ett talat system särskild status som officiellt språk. Med andra ord betraktas ett språk som ett språk för att det har stöd av staten.

Till exempel, när Filippinerna skulle välja en av sina åtta större dialekter att bli officiellt språk, var det ingen tillfällighet att tagalog vann.

Även om majoriteten av landet på den tiden knappt kunde tala tagalog/filipino, hindrade det inte ledarna i huvudstaden, som talade flytande tagalog, från att anta det som nationalspråk.

Eftersom språk tekniskt sett är dialekter finns det många situationer där människor som talar olika språk kan förstå varandra perfekt.

Ta den ömsesidiga förståelsen mellan de officiella språken i Danmark, Sverige och Norge som exempel. Här är en klassisk uppläggning:

Vits: En dansk, en svensk och en norrman går in på en bar…

Poängen: Och de pratar som vanligt

Det är sant. De flesta skandinaver kan prata med varandra utan att använda tolkar!

Officiellt sett talar de tre olika språk (danska, svenska och norska), men det kan hävdas att de egentligen använder tre besläktade dialekter som sannolikt härstammar från ett gemensamt urspråk.

2. Språk har standardiserade skriftformer, medan dialekter mestadels är muntliga

Språk har ofta standardiserade grammatikregler och ett rikt utbud av litteratur. De existerar inte bara som muntliga traditioner utan också som skriftliga dokument.

Dialekter, å andra sidan, brukar oftare vara talade än skrivna. Om de skrivs är det vanligtvis inte i officiella eller nationella dokument.

Medan ett redan befintligt litteraturutbud säkert är ett kriterium för att välja ett "officiellt språk", fungerar det också åt andra hållet.

Att deklarera en dialekt till officiellt språk är självförstärkande, eftersom det uppmuntrar författare att skapa verk på det språket. Eftersom staten har sanktionerat ett visst språk som officiellt språk kommer alla dess officiella ärenden att skrivas på det.

Det skapar en snöbollseffekt, så mer och mer litteratur byggs upp på det språket, vilket stärker det ytterligare.

3. Språk är kvalitativt annorlunda än dialekter

Många hävdar att språk helt enkelt är mer eleganta eller sofistikerade än dialekter.

Men om du bedömer denna sofistikering utifrån språkets utvecklade svårighetsgrad eller komplexitet, då skulle archi – en dialekt som talas i ett bergsområde i Ryssland – få dina franskaläxor att se ut som barnlek.

Archi har ett stort antal fonem (ljud) och så många böjningsformer att ett enda verb kan producera cirka 1 502 839 former.

Om du å andra sidan vill hävda att ett språks elegans ligger i dess enkelhet, då skulle det vara svårt att försvara antagandet av svåra språk som mandarinkinesiska, ungerska eller thai för vardagligt bruk.

Till exempel har kinesiska över 50 000 tecken. Det är också ett tonalt språk. Det betyder att en enda stavelse som "ma", beroende på hur du uttalar den, kan betyda antingen "mamma", "häst" eller något helt annat.

Så, vem ska egentligen avgöra vad som utgör ett vackert språk? Och låt oss inte glömma att det finns dialekter som är lika värdefulla som officiellt erkända språk.

Vad är skillnaden mellan en dialekt och en accent?

Medan vi ändå är på ämnet kanske du vill veta skillnaden mellan en dialekt och en accent. Många förvirrar de två och använder dem ofta omväxlande. Den goda nyheten är att skillnaden är mycket tydligare här:

En accent är en delmängd av en dialekt.

Medan dialekter omfattar alla aspekter av ett språk – grammatik, ordförråd och uttal – handlar en accent enbart om den tredje delen.

Enligt Merriam-Webster ordbok är en accent "ett sätt att tala som är typiskt för en viss grupp människor och särskilt för infödda eller invånare i en region."

Accenter är intressanta studier eftersom de organiserar talare efter deras respektive geografiska hemvist. Ord och meningar som ser likadana ut kan låta väldigt olika när de uttalas av personer från två olika regioner.

Bara med engelska har du redan så många accenter. En amerikan kan till exempel knappt förstå en skotte, trots att de talar samma språk.

Var och en av dessa har i sin tur sina egna regionala varianter. De amerikanska accenterna är till exempel Deep Southern, texansk, New York, Boston, Kalifornien och många fler.

Det intressanta är att de flesta talare hävdar att deras accent är det "korrekta" sättet att uttala orden. Sådana är vi människor.

Medan ens accent kan få sociala, ekonomiska eller geopolitika konsekvenser är alla accenter lika. Och alla har en accent. Och de låter alla vackra.

Du kan få mycket kontext och höra olika accenter genom att titta på media producerad av modersmålstalare. Ett utmärkt sätt att göra detta är genom att använda ett språklärosprogram som Lingflix.

Om du är intresserad av att fördjupa dig mer i språk kontra dialekter, överväg att lyssna på detta informativa TED-talk:

Så nu vet vi: det finns ingen svart-vit skillnad mellan språk och dialekter, och en accent är faktiskt en delmängd av en dialekt.

Nu är du utrustad för att förklara skillnaden för personer som fortfarande är i mörkret – och kanske till och med delta i diskussioner med erfarna lingvister!